Men vart går gränsen egentligen till att bli utbränd och att vara på väg att bli utbränd? Det borde jag ju veta som har jobbat om stress som projektarbete, och t.o.m skrivit en bok om det hela! Kanske när man känner att det tar stopp, när det inte går längre, kroppen kan inte fungera varken fysiskt eller psykiskt. Det var iallafall så jag kände det. Tvärstopp. En dag blev jag plötsligt väldigt påmind om hur dåligt jag mådde, min kropp började säga ifrån rejält. Så ja, jag blev utbränd.
Det hela hade givetvis pågått i en lång tid men det var i våras som det var som värst och som jag äntligen började lyssna på mig själv. Så jag tog beslutet att gå till doktorn. Och det var tur det. Där fick jag klart för mig att jag levde ett väldigt ohälsosamt stressigt och påfrestande liv! Som om jag inte redan visste... Men där och då skulle det bli en förändring. Och det krävdes ganska så drastiska förändringar, jag fick lägga om hela mitt liv. Och så fick det bli! Ett beslut togs och jag slutade med den mest betungande skolverksamheten. Även skyttet. Så jag har inte ens sett geväret sedan i april... Och där är jag just nu. Ca 4 månader senare och ska strax påbörja ännu en termin på gymnasiet, för att ta igen den tiden jag missade, då jag var tvungen att pausa allting.
Detta är väl inte så väldigt officiellt eftersom att jag tog studenten i våras. Men man kan väl säga att jag tog ut glädjen i förskott? Jag kan ju inte precis ta studenten mitt i vintern med all pompa och ståt som det innebär. Nej nuförtiden så springer alla ut även om man inte klarar det.
Det var väl egentligen inte så konstigt att jag gick in i väggen. Folk i närheten borde ha sett tycker man, och framförallt jag själv! Men all fokus var på skytte och prestation, träning, tävling, mål, resultat. Likaså i skolan. Sista året och allt med mycket plugg, hela livet hänger ju på betygen! Så är det iallafall att gå på gymnasiet i en prestations klass. Hela livet var en enda tävling om att vara bäst.
Sen var väl inte den samhällsvetenskapliga linjen att rekommendera för någon som samtidigt ska träna och tävla på elitnivå! Men, men... det är lätt att vara efterklok. Jag skulle iallafall aldrig valt samhäll om jag fick välja idag. Det är en enormt krävande linje som inte alls passade ihop med det liv jag valt att leva där det fanns många fler krävande saker än just skolan.
Och självklart hade det här med att flytta även en roll i det hela, det personliga planet, alla relationer mm. Och jag var med om en olycka i samma veva. Ja, det var väldigt mycket på samma gång som gjorde att jag gick in i väggen. Allt blev en enda röra och kaos. Jag hade listor upp till öronen på allt jag skulle göra, komma ihåg och tidsplaneringar på minuten för att jag skulle hinna med allt varje dag. Men jag är inte förvånad över att det blev just jag. Jag har alltid varit en engagerad och ambitiös människa. Det fick jag dock sota för, det är inte alltid positivt.
Så idag då. Idag mår jag bättre men är inte alls återställd. Återställningstiden är väldigt lång efter att man blivit utbränd. Det kan ta flera år till. En ynka sommar räcker tyvärr inte. Särskilt inte med tanke på hur länge detta pågått och att jag måste fortsätta jobba för att ändra mitt liv till det hälsosammare. Och då menar jag inte fysiskt utan psykiskt. Givetvis måste jag äta rätt och träna rätt, men det har jag gjort länge så det är den psykiska delen som inte har hängt med i mitt eget tempo. Jag måste hinna ifatt mig själv.
Numera ska jag alltså försöka satsa på mig själv. Göra mig själv till lags, inte andra, få tillåtelse att vara lite egoistisk och tänka på mig själv. För när jag väl började lyssna på mig själv så började jag må bättre.
Det kommer vara svårt för mig att sänka mina krav och försöka sänka andras krav på mig eller ignorera dem om det inte funkar. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska och som sagt väldigt ambitiös, men nu får jag backa lite. Mina mål står fortfarande kvar, de långsiktiga iallafall. Men jag kan inte längre bara rusa fram utan att se mig om och jag måste ta hand om mig själv. Och arbete tar tid, Rom byggdes inte på en dag.
Denna sista termin och i min framtid så ska jag försöka ägna mig åt att ha roligt och känna efter. Leva ordentligt med kvalité och framförallt att ta det lugnt.
Jag är både glad men också ledsen för att jag tog beslutet att pausa. Det var en enorm lättnad! Hade jag fortsatt i samma spår hade jag blivit mycket, mycket sämre än vad jag redan var, och det skulle förmodligen ta ännu längre tid för mig att komma tillbaka. Nu i och med denna drastiska åtgärd som skedde i tid kommer jag förhoppningsvis att vara helt återställt inom ett år. Men det är bara vad jag själv uppskattar det till och det beror helt på hur mitt liv kommer att se ut framöver.
Det är både roligt och jobbigt att vara tillbaka i Sävsjö. Det är jobbigt att behöva känna att man misslyckats. För alla andra klarar ju gymnasiet? Däremot skulle jag tycka det vore intressant att spola tillbaka tiden och byta mitt liv mot någon annans och se hur de skulle klara av min stressiga vardag. :P
Men det är jobbigt att vara här ensam utan alla andra treor. Och jobbigt att behöva ta upp det här gamla skolarbetet som är en orsak till att jag blev utbränd. Men jag får se det positivt. Det är en enorm tillgång med skyttecentret och tränarna m.m. Så jag är jätteglad över att jag få stanna här längre! Eftersom att jag inte gick RIG på skyttegymnasiet hade jag inte chansen att välja ett helt fjärde år som de får göra nu. Och så är det också en sådan enorm chans att jag får vara tillbaka här och få en andra chans! Så jag har bestämt mig för att göra detta till ett bra halvår och ta det till min fördel.
Jag skriver detta för att slippa ta upp det med så många. Och genom detta kan jag nå fler utan att behöva prata face to face. För jag tycker faktiskt fortfarande att det är lite jobbigt att prata om det för att det är så färskt. Som sagt en sommar kan kännas lång men det är bara tre månader. Eftersom att detta ligger på ett sådant personligt plan och eftersom att jag inte är helt tillbaka och återställd så är det fortfarande lite svårt att prata om det. Men det går bättre. Dock tycker jag att alla frågande blickar känns jobbiga så det är bättre för mig att berätta på det här opersonliga sättet genom skrift. Även alla förväntningar som jag vet fortfarande finns på mig är jobbiga, så genom detta vill jag förklara att de får nöja sig med den Michaela som är just nu tills jag mår bättre.
Kanske genom att backa såhär och avdramatisera allting kanske det börjar gå vägen för mig, men jag ska inte bli alltför hoppfull och rusa fram igen. Jag måste försöka dämpa kraven på mig själv med, det är nog det svåraste. Men nu när ni vet så kan det förhoppningsvis gå lättare för mig i mitt arbete påväg tillbaka. För jag kommer komma tillbaka, jag är redan påväg. Ni vet, det som inte dödar dig gör dig starkare. Men jag måste låta mig själv ta den tid det behöver och samla mina krafter.
Jag hoppas att detta inlägg inte har skrämt iväg er helt för det är viktigt för mig att det når ut. Men om ni vill fråga någonting så får ni givetvis göra det, allt blir bara mycket enklare för mig nu när ni redan vet från början.
Kram på er så hörs vi och ta hand om er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar